Som en nödvändighet för kvinnors liv har det länge funnits en produktprototyp som liknar användningen av sanitetsbindor. På 1400-talet f.Kr. använde egyptiska kvinnor mjuk papyrus för sina menstruationsbehov. Hippokrates, den västerländska medicinens grundare, skrev att grekerna använde tamponger gjorda av bomullsremsor som lindades runt en liten träbit på 500-talet f.Kr. Forntida kinesiska kvinnor använde långa vita tyghanddukar för att klara av menstruationen, tvättade med vatten och alun efter varje byte, de gamla romarna använde ull, och andra material som liknade "sanitetsbindor" var papper (Japan), växtfibrer (Indonesien), svampar och gräs (Centralafrika).
Museum of Menstruation visar att de flesta för-moderna kvinnor i allmänhet inte använde menstruationsprodukter, utan helt enkelt lät menstruationsblod flöda över deras kläder. Fram till första hälften av 1900-talet använde kvinnor i vissa länder och regioner fortfarande återanvändbara tygremsor. Under första världskriget observerade franska sjuksköterskor att cellulosamaterialet som användes för att binda sår var mer kapabelt att absorbera mens än tygremsor, uppfinningen av "fiberbomull" applicerades i engångsbandage och relaterade produkter, sjuksköterskor fick inspiration, med hänvisning till tillverkningsmetoden för engångsbandage, med bomull eller trasa insvept i ost för att göra sin egen födelsehygieniska "nadispkinpos". servetter. I början av 1920-talet introducerade Kimberly Clark varumärket Kotex sanitetsbindor, som de döpte efter en kombination av "bomull" (som ändrade "c" till "k" på engelska) och "textur". På den tiden behövde alla märken av sanitetsbindor remmar för att fästa dem. De flesta nuvarande kuddar har en bindningsdyna som passar till underkläderna, så det behövs inga remmar.